Året 2025, toppar och dalar

Så är det årets sista dagar igen och dags att fundera tillbaka på det gågna året. Det är spännande det där med tid, det går otroligt fort på ett sätt och på ett annat väldigt långsamt. Ändå är ju tiden alltid konstant så det är lite konstigt hur det kan upplevas så olika.

Året startade med att vi fick lite vinter och till barnens glädje också snö. John fick ut och skotta snö och det tycker han är roligt.

30 januari fyllde Mathias 50-år och det firades på olika sätt. Carls skylt om "Varning för gubbe" lockade till många skratt.

Det blev både kalas och fest och vi hade otroligt god hjälp av alla våra barn och deras kompisar.

I februari fick vi meddelande ifrån Länsstyrelsen att vi skulle slutredovisa vårt stöd för dikningen senast i april. Vi hade inte börjat dika! Men med fantastika kollegor som både levererade grus och dikningsföretaget som kunde ändra i sin planering så blev åkern dikad och papprena inskickade i tid och stödet utbetalat i augusti.

Vi fick blodad tand och ansökte om stöd även för dikning av marken i Horred och även där blev vi beviljade stöd. Arbetet gjordes under sommaren och vi har gjort vår slutrapportering men väntar på utbetalning

Våren kom och gick några gånger innan den tog fart ordentligt och vårbruket kunde starta på riktigt.När det väl kom igång så rullade det på bra.

När rapsen slog ut och selfierutan kom upp så hjälpts vi åt att slå rekord i antal besök och Swish. Över 41000 kronor fick vi in till För Liv mot Cancer. Det är pengar som gör stor skillnad för de sjuka barnen. Martin som arbetar med detta gör ett otroligt arbete och det helt ideellt. Vi var bestämda med att detta var sista året som vi körde Selfierutan men med tanke på all uppmärksamhet och meddelande från er att ni vill ha den kvar och att jag hamnade på listan över de 50-personer som haft stor påverkan på den gröna näringen i Sverige, så kanske det bli en fortsättning. För som en person sa: Varför ändra på ett vinnande koncept? och det är ju sant. Så vi får se om rapsen blommar fint till våren här nedanför Bräckan och om rutan kommer upp igen.

När försommaren var som vackrast så var det äntligen dags för vår älskade John att ta studenten. De tre åren på Strömmaskolan var slut och detta firade vi ordentligt.

Många släktingar, vänner och familj kom på vår stora fest. Det fanns mycket mat, dryck och en lång hinderbana i trädgården som vi lånat från För Liv, som roade många. En glädjens dag med många skratt och lyckotårar. John har arbetat här på gården sedan dess men jobbar också hos en granne och ibland också hos kompisar. Så sysslolös är han inte.

Sommaren kom och spannmålen växte så det knakade och i samma takt som skörden gick mot rekord så sjönk priserna. Vi fick en skörd som var 25-30 % högre än normalt och vi hade stora problem med var vi skulle lägga den. Vi städade ur varenda fack och förråd. Flisen till pannan fick flyttas ut och läggas presening på. Det var en hel del pyssel men det gick.

Den mest spännande dagen under skörden var när det var dags att åka upp till Horred med tröskan och alla traktorern för att skörda där. Alla var taggade och lagom nerviga över hur det skulle gå. När första lasset anlände till gården så glömde jag att stänga en lucka i torken. Jag körde stopp, inte ett litet stopp utan ett mega stort. Det var bara att ringa till Mathias som efter några väl valda ord guidade mig uppifrån och ner och efter nästan en timma så rullade torken igång igen. Svetten rann ner från ryggen och pulsen blev äntligen normal igen och känslan av att jag hade löst mitt misstag var otroligt skön. Det blev en punktering på en av kärrorna men det löstes med hjälp från fantastiska kollegor. Vi håller tummarna för att skörden ska rulla lika bra nästa år och då ska jag inte köra stopp i torken.

När hösten kom började Oskar på Munkagårdsgymnasiet i Tvååker. Söktrycket på lantbruksskolorna var otroligt högt och Oskar hade valt Strömmaskolan i första hand men kom in i Tvååker och valde att tacka ja till den skolan. Något han inte har ångrat. Det var osäkert hur mycket Oskar skulle orka vara i skolan på grund av att läkarna pratade om stamcellstransplantation. Oskar började och veckorna rullade på och vi hörde inget från vården.

Heva-sådden skötte John och i år gick den utan större problem vilket var väldigt skönt. Alla killarna hjälpte till så mycket de kunde på gården och även jag fick köra en hel del lass. Carl har en väldigt bra och förstående arbetsgivare som låter honom vara ledig om det behövs extra insatser på gården. Det är vi väldigt tacksamma för. Vi ett tillfälle så gick tröskan sönder i samma ögonblick som det kom en skur. Delar bestäldes och kom upp under natten. Tröskan lagades och var igång lagom till lunch dagen därpå.

När höstensådden var klar och maskinerna rullat klart valde vår anställda tjej Emelie att gå vidare till annat arbete efter sju år hos oss. Det blev tomt hos grisarna och vi sköter nu det själva. Mathias och John på veckorna och Carl och Mathias på helgerna. Jag är med när vi ska skicka grisarna till slakt men kommer under vintern vara där mer och lära mig sysslorna.

Efter ännu en anmälan till kommunen angående vårt fallfärdiga gamla magasin bestämde vi att vi oss för att ta tag i det och riva hela byggnaden.

Huset tömdes och takpannorna plockades ner. När Mathias satte klon i väggarna så rasade huset fort ner. På en vecka så var huset borta och kvar står nu bara stenarna till grunden.

Under hela året har vi fortsatt att åka ner till Halmstad med Oskar för kontroller. De analyser som skickades i september 2024 till Köpenhamn blev aldrig analyserade utan skickades tillbaka pga det gått för lång tid. Nya benmärgsprover togs i början av juni, några dagar innan skolavslutningen. Löften om att analyserna skulle göras inom 6 veckor gavs från labbet i Köpenhamn. Ni som har följt oss under året vet ju hur det gick med det. Efter ännu ett möte under hösten i Halmstad och ett psykbryt från min sida så skickades benmärgen till Tyskland för analys. Onsdag 26 november är dagen som vi fick diagnosen RCC, Refractory Cytopenia of childhood. En mycket ovanlig och kronisk sjukdom i benmärgen. Det är skönt att efter över två år fått en diagnos men samtidigt fruktansvärt jobbigt att det inte finns något annat botemedel än en stamcellstransplantation. Tiden får utvisa vad som kommer ske men det har varit och är en otroligt tuff tid. En dag i taget, sakta framåt så kommer det bli en vardag även i detta, även om den inte blir som vi kanske hade tänkt oss. Syskonen ska kontrolleras om någon av dem matchar om det behövs en stamcellstransplantation och Oskar kommer fortsätta med kontroller på sjukhuset under hela sitt liv.

Något som är otroligt positvt är att Nils epelipsi har lugnat ner sig. Vi har under hösten fasat ut en av hans mediciern och har bara en kvar nu. När medicinen försvann fick vi en piggare och gladare kille här hemma. Vi håller tummarna för att det fortsätter så här och att vi under våren kanske kan fasa ur den andra medicinen.

I början av hösten flyttade Carl och John & Emelie ut till två lägenheter på gården. Så helt plötsligt var vi bara fyra personer här hemma på veckorna när Oskar var på Munka. Det har varit svårt att laga lagom med mat och helt plötsligt räcker det att handla en gång per vecka. Killarna stortrivs med att ha flyttat och till alla er som sagt att de skulle komma hem och äta mests hela tiden, så kan vi meddela att så har det inte blivit. Det har mer varit att vi har fått truga och be att de ska komma hem. Killarna trivs och det gör vi också.

Så kom julen och lite sköna lediga dagar. Emelie har skaffat arbete efter att hon tar studenten till våren och då kunde vi inte säga nej längre till att de skulle få skaffa sig en hund. Så på juldagen hämtades världens gulligaset lilla border collie Zune hem till dem. Alla är lika förtjusta i honom och det är väldigt roligt.

Vi fick också ett oväntat besök av den Rosa Tomten ifrån För Liv mot cancer under julen. Oskar och Alva och kusin Vera fick öppna många härliga julklappar.(Nils var tyvärr inte hemma) Det var spel, nallar, pyssel, mordgåtor och pussel. Väldigt uppskattat och vi blev väldigt överraskade och rörda över att de tänkt på oss.

Så vad blickar vi framåt i 2026?! Tanken är att vi ska dika lite mer i Horred. Vi behöver också bygga ut och bygga nytt när det gäller vår torkanläggning här på Duvehed men också anläggningen på Tofta. Det är svårt att planera när framtiden är oviss i hur allt ska gå med Oskar men vi arbetar vidare med att ta en dag i taget och försöka göra det bästa av vår situation.

Vi vill önska er ett riktigt Gott Slut och ett Gott Nytt År och hoppas att ni följer med oss under 2026!